23.8.17

Den sovande sommaren



Sommaren sover. Då och då vaknar den till, argsint, och sprutar ur sig monsunregn
 som dränker människorna och blommorna nere på jorden. 
Då och då gäspar den och låter skymta några strålar av en mild sol. 
Men mest sover den, tungt och stilla, och låter ett ständigt molntäcke täcka himlavalvet. 
Det blir augusti och jag åker till södra Spanien med min vän från gymnasiet. 
Vi har vunnit en språktävling och får gå på språkkurs i fem dagar på en språkskola
 i Málaga. Hettan är outhärdlig och tung av fukt. När skymningen faller blir bilarna 
matta av kondens och håret kryllar sig i våra nackar. På eftermiddagarna tar vi 
med oss våra nyss inköpta solfjädrar och vandrar ner längs backen, hejar på skolans
 tyska elever och äter billiga aprikoser från snabbköpet. 



Vi doppar oss i Medelhavet men blir snart svettiga igen, slinker in på svala
caféer för att äta churros med tjock, rykande choklad och sätter oss sedan på 
den högljudda bussen för att åka in till staden. Det är feria - festival - under hela
 veckan och på torgen trängs fulla ungdomar med flamencoklädda damer och
 varma hästar. Vi flyr folkhoperna och tar oss till det historiska centrumet 
för att vandra i gränderna, äta vegetariska middagar och därefter glass.
 I Spanien betalar man för storlek och får välja hur många smaker man vill. 
Jag väljer kanel och nougat. 



I skolan diskuterar vi skillnader mellan Italien, Sverige, Tyskland och Ungern. 
Vi talar om politik och om upplevelser i Spanien. Någon har gått på tjurfäktning och sett 
en tjur bli dödad, någon annan har har svårt att förstå sin värdfamiljs uttal. Vår lärare Antonio 
har helskägg och berättar att han älskar Melodifestivalen. "¡Me encanata La Melodí!" utbrister 
han och visar ett klipp på Zelmerlöws Cara Mia. Italienaren Andrea skrattar och det 
gör vi också. "Vale, hay entusiastas" säger jag. "Det finns entusiaster".



Hos värdfamiljen är allt ganska utmanande. Familjen är trevlig och pratsam, 
men mycket är påfrestande. Det bor en tysk studerande i ett rum och en tonåring i ett annat.
En annan tonåring bor visst också där, och så två hundar: Chocolate y Nata
Choklad och Grädde. Huset sitter ihop med grannens där det bor ett visst antal 
personer som tycker om att lyssna på musik inpå småtimmarna. 
Min säng gnisslar och jag kan inte låta bli att tänka på småkryp när jag ska sova. 
Värmen gör det omöjligt att stänga fönstren och slippa musiken, och 
på badrumsgolvet sprattlar en halvdöd kackerlacka.

Vi lämnar Málaga en tidig morgon när himlen fortfarande är stjärnbeströdd. 
Bredvid en ask apelsinpepparkakor och en påse finsk lakrits lämnar vi en lapp där 
vi förklarar att vi måste ta bussen nu och tackar för allt. "Gracias por todo." 
Och sedan drar vi våra resväskor genom förorten El Palo så att alla gamla 
pensionärer väcks från sin vila.



Hemma är ljuset förändrat. Det har slagit om till höst. Jag känner det i luften, 
ser det i solnedgången. Nu börjar skolorna igen, men jag stannar hemma. 
Jag jobbar lite. Skriver. Sover. Lagar mat. Går. En kväll läser jag ett brev från 
min vän som just börjat studera skrivande på en folkhögskolan i Småland. 
Brevet är fyllt av vemod och lycka, längtan och oro och jag känner igen mig i vartenda 
ord hon skriver. Vill skriva tillbaka direkt, berätta att jag känner likadant. 
Jag är förvirrad, har ingen direkt plan och inte ens en kalender. 
Det får mig att ligga vaken om nätterna och tänka, undra och tänka igen. 
Men det får mig också att våga drömma. Jag kan göra vad jag vill nu.



Min brevvän skriver att sommaren varit som en passage - en nödvändig men ointressant 
del i en längre berättelse - och jag håller med. Sommaren har legat i dvala och 
dragit med sig mig in i den, och kanske var det menat att vara så. 
Kanske är det hösten som ska väcka världen till liv igen.


5.8.17

En liten resefilm.



Musik: Num outro pais av Music Super Circus med Lisa Collins